Husförhörslängder och församlingsböcker

Nästan ett år senare är det hög tid att nosa vidare i Idas familj, och som tidigare nämnt är vårt nästa steg husförhörslängden. Utifrån födelseboken fick vi en hänvisning till vilken sida vi hittar familjen på. Jag söker helt enkelt upp boken som gäller för det år då Ida föddes, i samma församling, och slår upp sidan 199. Voilá! …eller? Nej, ibland råkar man hamna i skiftet mellan två böcker, ofta löper böckerna inte året ut, och Ida föddes senare på året – mycket riktigt fanns hon därför i den senare boken – på rätt sida :).

Eldsberga 1895

Nu är det ändå läge för ett ”voilá!” – för i detta dokument får vi massor med information om Idas familj! Husförhörslängden (och församlingsboken) är uppbyggda av ett antal kolumner som allt som oftast ser likadana ut oavsett församling.
Vi får exempelvis veta:

– Var familjen bodde
– Vilka som ingick i denna
– Information om födelse, död och civilstånd
– När personerna flyttat in eller ut ur församlingen
– Hur deras kristendomskunskap var
– Värnpliktsförhållanden

…och i många fall mer än så! Vi kommer återkomma till husförhörslängden åtskilliga gånger och titta lite djupare på det som faktiskt står där.

Ibland kan det upplevas som lite svårt att skilja en familj ifrån en annan. Som i exemplet ovan finns det inget mellanrum att gå efter. Men tittar man lite noga kan man se att Gustaf Patrik har titeln son, medan nästföljande har titeln Arb[etare] – så länge en person bor med sina föräldrar tituleras denna som son eller dotter. Därför vet vi att personen under Gustaf Patrik inte hör till Idas familj.

Det kliar också i fingrarna att få reda på allt på en gång, men vi ska göra ett fokusskifte från Ida. Jag är nyfiken på vem hennes mamma, Bina, egentligen var!

(1895 ersattes husförhörslängderna med församlingsböcker – söker du efter det året är det alltså församlingsböckerna du ska hålla utkik efter.)

Annonser

Födelse- och dopböcker

Att hålla koll på barn som föds är ganska grundläggande för den som ansvarar för folkbokföring. Högst lämpligt att det finns särskilda böcker för det 🙂

Jag har valt ett exempel som inte har alltför svårläst handstil och generellt kan man säga att 1800-talets handstil i kyrkböcker är ganska lättläst även för den som inte tragglat gamla handstilar!

Jag råkar veta att min gammelfarmor Ida föddes uppe i  Eldsberga år 1895. Då beger jag mig alltså till födelse- och dopboken för denna tid. Det finns flera vägar in i arkivet: jag kan bege mig till det arkiv som förvarar materialet och begära ut detta. Jag kan också titta på det via internet i form av inskannat material. Det är dock en speciell känsla att få sitta med originalmaterialet…

Ibland kan det hända att det finns mer än ett barn av samma namn och då kan man behöva nysta lite på båda hållen tills man hittar rätt med hjälp av uteslutningsmetoden. Det går inte att ha bråttom med släktforskning! Men jag hemskt otålig av mig och har ändå lyckats hitta fokus så det finns hopp även om man gärna vill hitta allt direkt :).

Efter mången rotande vet jag att jag har hittat rätt Ida här i exemplet eftersom jag följt henne ner till farfar och vidare. Hur som helst! Vad kan vi hitta i födelse- och dopboken?

Presentation1 Presentation2

Vi kan vi utläsa att torparen Per Bengtsson och hans hustru Bina Johannisdotter fick dottern Ida den 25 december 1895. Vi får veta när hon döptes, var familjen var bosatt, när föräldrarna var födda, huruvida de var gifta (även om prästen missat strecket här), var i husförhörslängden de återfinns, vem som förrättade dopet samt faddrarna. En hel del information alltså – om än att all inte är lika intressant för oss kanske. Men devisen ”less is more” känns inte helt applicerbar i släktforskningssammanhang, eller vad tycker du? 🙂

En stor fördel här är att vi faktiskt får en direkt sidhänvisning till var vi återfinner familjen i husförhörslängden. I mindre samhällen går det att bläddra igenom hela boken i jakt på en familj, men i städer blir ett sådant tillvägagångssätt genast svårare…

När vi kommer till husförhörslängder kommer säkert du också där inse att det finns en del information som ter sig irrelevant, men man får hela tiden komma ihåg i vilket syfte en handling upprättats. Kyrkans handlingar tjänade självklart kyrkans syfte i stort. En del information bortser jag ifrån i min forskning, annan tar jag med som ren kuriosa.

Böckerna kan vara olika uppbyggda beroende på församling eller aktuell präst, men ovanstående exempel är ganska representativt för hur upplägget kan se ut. Går vi längre tillbaka i tiden kommer vi se att då har varje präst haft lite friare tyglar, böckerna är inte förtryckta och kolumninnehållet kan skilja sig åt en del, men generellt finns mycket information att hitta!

Det är också bra att hålla ett kritiskt öga till materialet. Vi kan inte lita blint på att föräldrarna är födda just de datum som skrivits in – detta behöver verifieras mot födelseboken för deras födelse. Men det ger en värdefull fingervisning i alla fall!

Då spårar vi vidare! Vårt nästa steg är att sniffa oss vidare till husförhörslängden…

 

Nu kavlar vi upp ärmarna…

Nu när vi har försäkrat oss om ett och annat (och pratat med familjen) är det läge att dyka in i arkiven! För släktforskaren är nog något av det mest ovärderliga materialet kyrkans handlingar. Det är här vi kan hitta de mest grundläggande uppgifterna för vår forskning, men också kompletterande information till denna och odla fram grenarna i släktträdet på papper. Anledningen till att det finns ett så rikt material hos kyrkan bottnar i att år 1686 lades folkbokföringsansvaret på just kyrkan som hade kvar detta ända fram till 1991 då Skatteverket tog över stafettpinnen (i vad som i särklass måste vara den långsammaste stafetten!). Detta gör också att man med lite tur och skicklighet  i många fall kan följa sin släkt ner till 1600-talet.

De första handlingstyper du kommer att komma i kontakt med i ditt letande är:

  • Husförhörslängder/församlingsböcker
  • Födelse- och dopböcker
  • Död- och begravningsböcker
  • Lysnings- och vigselböcker

Därför ska vi tillsammans ta en titt i dessa i ”rätt” ordning, eller en för exemplet mest pedagogisk ordning om man bara står där med ett födelsedatum och ort för gammelgammelfarmor…

Strange feeling of deja vu…

Tillbaka efter ett ”litet” uppehåll!

Var var vi… Ah, rotandets begynnelse! Jag vet att det kliar i fingrarna att dra igång på riktigt vid det här laget – men, detta inlägg får gå före. Och det är något jag inte kan betona nog:

KÄLLOR

I rushen som uppstår när man hittar mer och mer information är det inte så kul att köra med handbromsen i. Men det är bara irriterande när man väl kommit en bit på vägen att inse hur fort man rusat fram. Så fort du hittar någon info du vill spara på – anteckna var den kommer ifrån!

”Men jag ska bara kladda ner lite på ett papper… jag kommer ihåg detta” – the hell you do.

Det är alltid lika irriterande att entusiastiskt börja nysta i en tråd för att sedan känna igen en sak. Och en till.. och ännu mer… Deja vu-känslan. Insikten: detta känns lite för bekant. Jag har sett detta innan eller så är jag synsk. Exempelt har förvisso också att göra med att man dessutom antecknat för lute. Eller hängt med en massa lösblad som flytt fältet. Man tror att det mest banala inte behöver en källa – men man vet aldrig när man behöver dubbelkolla något. Inte minst om man är flera om forskningen.

Så: använd ett konsekvent system som funkar för dig! Men sitt inte med en drös papper utan källor 🙂

”Jo, men titta! Visst är det samma näsa?”

Egentligen tänkte jag skriva detta inlägg längre fram i tiden, när släktträdens grenar dignar lite mer – men varför prokrastinera? Och när vi nu ändå pratat om att snoka runt hemma så kör jag på. Fotoalbum – ”en bild säger mer än tusen ord” (lägg till valfritt antal klyschor). Men det ettusenförsta ordet då?

Visst vill man se en faktisk bild av personerna man ”sett” så många gånger i arkiven och för sin inre bild. Oberoende av anledningen till varför man släktforskar är man troligtvis nyfiken på hur människorna som föregått en såg ut – det är ju de som har gett mig mitt utseende mer eller mindre.  I många fall finns det bra anteckningar på baksidan av fotografier eller i prydligt ordnade album. Om inget annat kan kanske en vänlig själ peka ut vem som är vem på bilderna – hur bra som!

Men. Så finns albumen utan ett enda pennskrap. Eller byrålådan med foton ”ordnade” huller om buller. Tja, det finns förvisso olika klassifikationssystem, men det sistnämnda (flitigt praktiserat av min mormor), gör mig inte glad i hjärtat… För några år sedan fick jag en drös foton i min mailinkorg av en släkting jag aldrig träffat som också är ett fan av rotande. På flera av dessa foton fanns för oss båda helt okända människor.

Happ, ska man sitta där med eventuella släktfoton, inkognito-style? Mja, kanske inte. Det är ingen tanke som lät frestande för mig i varje fall.

En logisk start är att kika efter likheter – vilka drag finns? Vilken är miljön? Vilka förekommer ofta tillsammans på bild? På det sättet kan man försöka pussla ihop en och annan teori – en teori som kanske kan bekräftas av det efterhand växande släktträdet när arkivrotandet kommit igång på riktigt. Som en parantes kan sägas att efter några dagars passionerat grävande i kyrkoböcker kan man nog klassa Släktträdet som ett snabbväxande träslag ;).

skurup

Exempel på två bilder ur min samling som jag parat ihop efter snokande med förstoringsglas. Andra jakter på likheter har krävt en och annan kaffekopp och huvudkliande.

En annan sak att titta på är klädseln – när kan kläderna tänkas passa in? Det finns flera på nätet som har bra koll på historiskt mode som kan rådfrågas! – exempelvis på Anbytarforum.

På äldre ateljéfoton brukar namn och verksamhetsort för fotografen finnas, som på bilderna ovan, och varför inte utnyttja det också? Det är lite lurigt, men som tur är finns det en förteckning över svenska fotografer. Med hjälp av det kan man exempelvis lura ut av ovanstående högra bild att den inte kan vara tagen innan 1909, eftersom Tora Larssons ateljé etablerades först det året.

Visst, det är svårt att veta helt hundra om man mer eller mindre kvalificerat har gissat rätt. Men med vissa hjälpmedel kan man i alla fall snäva ner antalet potentiella ”modeller”. Fast – att i alla fall ha en misstanke om vem den där mannen med det grymma skägget i albumet kan vara tycker jag är väldigt mycket bättre än att inte ha en susning alls!

Och just det, en sida som kan vara bra i jakten på bilder är Porträttfynd.

Rotandets begynnelse

”Åh lilla hjärtat, vad stor du har blivit! Och en sådan kopia av mamma/pappa/mormorsmorfarsmor du är!” – uttalandet i kombination av ett gäng kindpussar från diverse tanter i min mammas hemby. Ett vanligt scenario under min uppväxt, alltid följt av ett ”…vem var det?” och det klassiska svaret: ”Ah, vi är släkt genom X på något sätt”.

familjepapper

På något sätt, ja. Men somnyfiket barn börjar man undra hur man på ett eller annat sätt är släkt med halva byn. Mer konkret alltså. Så man fortsätter fråga, fråga och fråga lite till och blir bara mer förvirrad.

Handböcker i släktforskning brukar presentera steg ett för aspirerande släktforskare som: fråga familjen, inventera vad som finns hemma! Det är nog så sant, men vad böckerna inte avslöjar är att du troligtvis kommer få en brokig skara ”fakta” från olika håll och kanter som vid första anblick låter vettiga (redan nu känner du dig professionell).

Tro inte stenhårt på dem. Om du inte vill bli besviken längre fram på vägen, vill säga. Familjer har oftast livssega historier som ofta är produker av flertaligt återberättande eller helt enkelt är tillpolerade sanningar. Nej, självklart ska man lyssna på vad som finns att lyssna på – men svälj inte allt med hull och hår!

En annan, ack så viktig, sak: räkna inte med att alla fattar vitsen med vad det är du sysslar med. Jag har själv (inombords) velat skälla ut en och annan för att de slängt både det ena och det andra papper och än värre – bränt fotografier. Men hur mycket man än vill slita sitt hår får man inse att det inte tjänar något till och man får helt enkelt rota vidare. En annan godbit är fotoalbum utan några som helst anteckningar, men mer om det en annan dag.

Men bara för att man möts av oförstående ska man inte ge upp – förutsatt att inte någon mår dåligt av utfrågningarna. Ta varje tillfälle i akt att slå på detektivhjärnan. Själv passar jag på i stunder när ”den gamla goda tiden” kommer upp på tapeten av sig själv. Då finns alla möjligheter att snappa upp lite guldkorn – eller förundras över en och annan släktings vilda ungdomsdagar (oh yes, dagens tanter och farbröder kunde festa till när det begav sig de med!).

 

Om släktforskning och konsten att rota

Vad är det med oss människor och familjeband? Massvis med citat pekar småkomiskt på hur släkten är ett nödvändigt ont – för att bara ge exempel på två: ”Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.”, ”Släktingar är som solen; ju längre bort, desto bättre.

Blod är, som bekant, ordspråkligt tjockare än vatten. Det uthärdas familjemöten där den ena släktingen ska konkurrera ut den andra och briljera. Känns det främmande? Vilken tur du råkar ha!

Å andra sidan ”faller äpplet inte långt från trädet”… Jag dök inte upp ur tomma luften precis. Det är en skrämmande stor tanke: för att jag skulle bli till var hundratals, ja tusentals, människor genom historien tvungna att korsa varandras vägar. Att det sen inte alltid gått till så romantiskt är en annan femma – men hade inte farfarsfar haft det där lilla äventyret i sin ungdoms år hade man inte suttit här idag. For the record var det inte just han som var äventyrlig i mitt släktträd, men poängen är densamma.

Nej, alla släktforskare har säkert inte ett lika flummande sinne, men vilken anledningen än är till att man får för sig att släktforska tror jag att vi alla har en känsla gemensam i alla fall – det där lilla hjärtstilleståndet som uppstår när man för första gången hittar någon släkting i diverse material.

Nog med filosoferande för stunden – tillbaka till den www vi är på nu! Vad kommer att hända på den här bloggen? Eftersom jag själv är helt fast för släktforskning vill jag dela med mig av sådant som jag lärt mig när det kommer till att leta efter spår i det förflutna. Med största sannolikhet blir det en och annan flashback till mina egna forskarmoments. Lyckas jag på köpet få någon att börja med denna hobby är jag grymt nöjd!

Någon expert är jag inte, men jag har hållt på med släktforskning i några års tid och det fick mig att börja utbilda mig till arkivarie – ser du, vad det där gamla dammiga prästklottret i tunga böcker kan göra med en skånetös?

Nog med svammel nu – välkommen!